Jag har börjat förstå att ett bättre liv inte alltid handlar om stora förändringar. Länge tänkte jag att jag behövde förändra mycket på en gång för att känna mig gladare, lugnare eller mer nöjd. Jag kunde tänka att jag behövde bli mer motiverad, börja träna ordentligt, äta perfekt, sova åtta timmar varje natt och samtidigt hinna med allt annat. Problemet var att det nästan alltid kändes för stort. När jag försökte förändra allt på en gång blev jag ofta trött och gav upp efter ett tag.
Med tiden har jag istället börjat uppskatta de små vanorna. Sådant som kanske inte verkar viktigt i stunden, men som faktiskt påverkar hur jag mår när jag gör det regelbundet. Jag tror att det är just det som gör små vanor så speciella. De kräver inte alltid mycket energi, men tillsammans kan de förändra ganska mycket.
En av de enklaste vanorna jag försöker ha är att börja dagen lite lugnare. Jag märker stor skillnad på de dagar då jag direkt tar upp mobilen och börjar läsa meddelanden, nyheter och sociala medier jämfört med de dagar då jag låter hjärnan vakna först. Det är väldigt lätt att hamna i någon annans värld så fort man öppnar mobilen. Plötsligt ser jag vad andra människor gör, vad som händer i världen och allt jag kanske borde tänka på. Innan jag ens hunnit känna efter hur jag själv mår är huvudet redan fullt.
Därför tycker jag om att försöka ge mig själv några minuter på morgonen innan allt börjar. Det behöver inte vara något avancerat. Ibland handlar det bara om att dricka ett glas vatten, öppna fönstret eller stå en stund i köket utan att göra någonting särskilt. Det låter kanske nästan löjligt enkelt, men jag tycker att den typen av små stunder gör något med hela dagen. Jag känner att jag börjar dagen istället för att dagen börjar med mig.
En annan liten vana som jag tycker gör livet bättre är att gå ut. Jag behöver inte alltid ha ett mål med promenaden. Ibland går jag bara en kort sväng för att få luft och byta miljö. Det är lätt att underskatta hur mycket några minuter utomhus kan göra. När jag har suttit länge inne och tänkt på samma saker kan problemen kännas större än de egentligen är. Efter en promenad känns de ofta lite mindre.
Jag tror också att promenader ger mig tid att tänka på ett annat sätt. När jag sitter framför en skärm går tankarna ofta snabbt. Jag hoppar mellan olika saker, läser något, svarar på något och börjar sedan tänka på nästa sak. När jag går blir tempot annorlunda. Tankarna får komma och gå. Ibland kommer jag på lösningar på saker utan att ens försöka. Andra gånger tänker jag inte på något viktigt alls, och det kan faktiskt vara ännu skönare.
Sömn är också något jag har börjat se annorlunda på. Jag brukade kunna tänka på sömn som tiden mellan två dagar, nästan som om den bara var en paus från det riktiga livet. Men egentligen påverkar sömnen nästan allt. När jag är utvilad har jag mer tålamod, bättre humör och lättare att koncentrera mig. Små problem känns ofta hanterbara. När jag är väldigt trött kan samma problem kännas enorma.
Därför försöker jag ha några enkla vanor på kvällen. Jag försöker till exempel att inte skjuta upp läggdags bara för att titta på ett klipp till eller läsa något mer på mobilen. Jag lyckas absolut inte alltid. Det finns något märkligt med kvällar. Trots att jag har varit trött hela dagen kan jag plötsligt klockan elva på kvällen känna att det är perfekt tid att börja titta på något nytt. Men de gånger jag faktiskt går och lägger mig när jag är trött brukar jag nästan alltid vara tacksam för det nästa morgon.
Jag försöker också bli bättre på att hålla ordning omkring mig, men inte på något perfekt sätt. Jag har märkt att små saker som att bädda sängen, lägga tillbaka saker på sin plats eller diska direkt kan påverka mitt humör mer än jag trodde. När det är stökigt runt omkring mig känns det ibland också stökigt i huvudet.
Samtidigt har jag lärt mig att jag inte behöver städa hela hemmet för att känna skillnad. Det kan räcka att göra en liten sak. Jag kan plocka undan kläderna från en stol eller städa skrivbordet. När jag ser resultatet får jag ofta lite mer energi. Det är som att hjärnan får ett litet bevis på att saker går att lösa.
En vana som jag tycker är ännu viktigare är att ibland stanna upp och vara tacksam för något som redan finns i mitt liv. Det låter enkelt, men jag tycker faktiskt att det kan vara svårt. Människor är väldigt bra på att vänja sig vid saker. Något som en gång gjorde oss jätteglada kan efter ett tag kännas helt normalt.
Jag försöker därför ibland tänka på sådant som jag lätt tar för givet. Det kan vara människor jag tycker om, ett hem där jag känner mig trygg, en god måltid eller bara en dag då kroppen känns bra. Jag behöver inte skriva ner tio saker varje kväll eller göra tacksamhet till ännu en uppgift som måste genomföras. Ibland räcker det att stanna upp när något känns bra och faktiskt lägga märke till det.
Jag tror att det är lätt att missa sitt eget liv när man hela tiden väntar på nästa sak. Jag kan tänka att jag kommer bli glad när jag har klarat något, köpt något, åkt någonstans eller nått ett mål. Men när jag väl kommer dit finns det ofta snabbt ett nytt mål. Därför försöker jag bli bättre på att uppskatta vanliga dagar.
Vanliga dagar låter kanske inte särskilt spännande, men egentligen består nästan hela livet av dem. Alla dagar kan inte vara semester, födelsedagar eller stora händelser. De flesta dagar innehåller frukost, arbete eller studier, disk, trötthet, samtal, mat och små stunder däremellan. Om jag bara väntar på de stora ögonblicken riskerar jag att missa väldigt mycket.
En annan liten vana som gör mitt liv bättre är att höra av mig till människor jag tycker om. Jag tror att det är lätt att tänka att relationer tar hand om sig själva. Man vet att man tycker om någon och antar kanske att personen redan vet det. Men relationer behöver små handlingar.
Det kan vara så enkelt som att skicka ett meddelande och fråga hur någon mår. Jag behöver inte alltid ha något särskilt att säga. Ibland kan jag skicka något roligt jag såg eller fråga om personen vill ta en kaffe någon dag. De små kontakterna känns kanske obetydliga, men jag tror att det är just sådana saker som håller människor nära varandra.
Jag försöker också bli bättre på att verkligen lyssna när någon pratar med mig. Det är lättare sagt än gjort. Ibland tänker jag redan på vad jag själv ska säga medan den andra personen fortfarande pratar. Ibland tittar jag på mobilen eller låter tankarna vandra. Men när jag faktiskt lägger undan mobilen och ger någon hela min uppmärksamhet känns samtalet annorlunda. Det känns mer äkta.
En annan viktig vana för mig är att göra saker direkt när de tar väldigt kort tid. Jag har märkt att jag kan använda mycket mer energi på att tänka på en liten uppgift än vad själva uppgiften hade krävt. Jag kan gå förbi något som behöver plockas undan flera gånger och tänka att jag ska göra det senare. Jag kan låta ett enkelt meddelande ligga obesvarat och tänka på det resten av dagen.
När jag istället gör små saker direkt slipper de ligga kvar i huvudet. Jag tror att många små, oavslutade saker tillsammans kan skapa ganska mycket stress. Var och en känns obetydlig, men tillsammans blir de som många små flikar öppna i hjärnan.
Jag har också börjat förstå värdet av att säga nej ibland. Det är kanske inte en vana på samma sätt som att dricka vatten eller ta en promenad, men för mig är det en viktig del av att må bättre. Jag kan inte säga ja till allt och samtidigt ha tid och energi kvar till mig själv.
Att säga nej behöver inte betyda att jag är självisk eller ointresserad. Ibland betyder det bara att jag känner mina gränser. Jag försöker fråga mig själv om jag verkligen vill göra något eller om jag bara är rädd för att göra någon besviken. Det är inte alltid lätt, men jag märker att mitt ja känns mer ärligt när jag också tillåter mig själv att säga nej.
Något annat jag försöker öva på är att prata lite vänligare med mig själv. Jag har märkt att jag ibland säger saker till mig själv som jag aldrig skulle säga till någon jag tycker om. Om jag gör ett misstag kan jag vara väldigt snabb med att kritisera mig själv. Om en vän gjorde exakt samma sak skulle jag antagligen säga att det inte var hela världen och att alla kan göra fel.
Därför försöker jag ibland tänka på hur jag hade pratat med en vän i samma situation. Jag försöker inte låtsas att allt jag gör är perfekt, för det är det självklart inte. Men det går att erkänna sina misstag utan att göra sig själv till en dålig person.
Det här har också fått mig att tänka mer på jämförelser. Det är så lätt att jämföra sitt eget liv med andra människors liv, särskilt genom sociala medier. Problemet är att jag ofta jämför hela min verklighet med en liten del av någon annans. Jag ser deras resa, framgång eller fina ögonblick, men jag ser inte alltid deras oro, dåliga dagar eller problem.
När jag märker att jag börjar jämföra mig för mycket försöker jag ta ett steg tillbaka. Någon annans framgång betyder inte automatiskt att jag har misslyckats. Vi kan befinna oss på helt olika platser i livet. Det är en enkel tanke, men jag behöver påminna mig själv om den ganska ofta.
Jag tycker också att livet blir bättre när jag har något litet att se fram emot. Det behöver inte vara en stor resa eller ett stort evenemang. Det kan vara en middag, en filmkväll, en ledig morgon, ett träningspass eller att träffa någon jag tycker om.
Jag tror att förväntan i sig kan göra vardagen lite lättare. När veckan känns lång kan det vara skönt att veta att något trevligt väntar. Jag behöver inte fylla kalendern med aktiviteter. Tvärtom tycker jag att för mycket planering kan bli stressande. Men några små ljuspunkter gör stor skillnad.
En annan sak jag försöker bli bättre på är att acceptera dåliga dagar. Tidigare kunde jag nästan bli stressad över att jag mådde dåligt. Om jag var trött, ledsen eller omotiverad ville jag snabbt lösa känslan. Jag kunde tänka att jag borde vara gladare eller mer produktiv.
Nu försöker jag istället acceptera att vissa dagar helt enkelt är sämre. Jag behöver inte fatta stora beslut om mitt liv bara för att jag har en dålig tisdag. Ibland behöver jag sova, äta något, gå ut eller bara låta dagen vara lite dålig. Det är faktiskt befriande att inse att alla känslor inte måste fixas direkt.
En liten vana jag uppskattar mycket är också att göra någonting långsamt ibland. Det moderna livet känns ofta som om allt ska gå snabbt. Jag ska äta samtidigt som jag tittar på något, lyssna på något när jag promenerar och kontrollera mobilen så fort jag får några sekunder över.
Men ibland tycker jag om att göra bara en sak. Dricka kaffe utan att titta på mobilen. Laga mat utan att ha bråttom. Sitta på en buss och bara titta ut genom fönstret. De stunderna kan först kännas nästan tomma, eftersom jag är så van vid ständig stimulans. Efter ett tag känns de istället lugna.
Jag tror faktiskt att lite tristess är bra för mig. Hjärnan behöver kanske inte underhållas varje sekund. När jag ger den lite utrymme börjar jag tänka själv istället för att hela tiden ta emot information.
Det finns också små fysiska vanor som jag försöker komma ihåg. Att dricka vatten. Att röra på kroppen. Att äta ordentligt. Att gå ut i dagsljus. Det är väldigt grundläggande saker, men det är nästan komiskt hur lätt jag kan glömma dem när jag är stressad.
Ibland letar jag efter avancerade lösningar på mitt dåliga humör när problemet egentligen är att jag har sovit för lite, suttit inne hela dagen och glömt att äta lunch. Jag försöker därför kontrollera de enkla sakerna först.
En av de kanske viktigaste vanorna jag försöker utveckla är att börja, även när jag inte känner mig helt redo. Jag har väntat på motivation många gånger. Jag har tänkt att jag ska börja träna när jag känner mig motiverad, börja med en uppgift när jag känner mig fokuserad eller ta tag i något när jag får mer energi.
Men motivation verkar inte alltid komma först. Ibland kommer den efter att jag har börjat. Därför försöker jag göra uppgiften mindre. Istället för att tänka att jag måste träna en timme kan jag börja med tio minuter. Istället för att tänka att jag måste göra klart en hel uppgift kan jag öppna dokumentet och skriva några meningar.
Det är något fint med små steg. De ser inte imponerande ut, men de förflyttar mig ändå framåt.
Samtidigt försöker jag acceptera att jag inte kommer följa mina vanor perfekt. Det tycker jag nästan är den viktigaste delen. Tidigare kunde jag tänka väldigt mycket i allt eller inget. Om jag hade bestämt mig för att träna flera gånger i veckan och missade några dagar kunde det kännas som att allt var förstört.
Nu försöker jag tänka annorlunda. En dålig dag förstör inte en bra vana. En vecka där allt blir fel betyder inte att jag måste ge upp. Jag kan bara börja igen.
Jag tycker om den tanken väldigt mycket. Att jag alltid får börja om.
Jag behöver inte vänta på måndag, nästa månad eller nästa år. Jag kan börja om vid nästa måltid, nästa morgon eller nästa lilla beslut.
För mig handlar ett bättre liv därför mindre och mindre om att skapa en perfekt version av mig själv. Jag tror inte längre att jag en dag kommer vakna och plötsligt ha ordning på precis allt. Det kommer alltid finnas saker jag behöver jobba på, dagar då jag är trött och perioder när livet känns rörigt.
Det jag däremot kan göra är att försöka ta hand om mitt liv i små delar.
Jag kan bädda sängen.
Jag kan gå ut en stund.
Jag kan ringa någon jag saknar.
Jag kan lägga undan mobilen.
Jag kan äta när jag är hungrig och vila när jag är trött.
Jag kan göra en liten uppgift som jag har skjutit upp.
Jag kan försöka vara lite snällare mot mig själv.
Ingen av de sakerna förändrar hela livet på några minuter. Men kanske är det inte heller så ett bra liv byggs.
Jag tror att livet formas mycket mer av det jag gör ofta än av det jag gör någon enstaka gång. De små besluten känns nästan osynliga när jag tar dem. Men efter hundratals dagar börjar de tillsammans bli något större.
Det är därför jag försöker sluta underskatta de små vanorna.
För ibland är det faktiskt de minsta sakerna som sakta gör de största skillnaderna.