Jag önskar att jag hade förstått tidigare att livet inte är en tävling.
Jag har lagt alldeles för mycket tid på att jämföra mig med andra. Vem som kommit längst, tjänat mest, hittat rätt person, köpt bostad, rest mest eller verkade ha allt under kontroll. Det tog tid innan jag förstod att de flesta egentligen bara försöker hitta sin egen väg, precis som jag.
Jag önskar också att jag hade förstått att det är okej att ändra sig. Jag behöver inte fortsätta på en väg bara för att jag en gång valde den. Jag får byta jobb, lämna relationer som inte känns bra, ändra mål och börja om. Att ändra riktning betyder inte att jag har misslyckats. Ibland betyder det bara att jag har lärt känna mig själv bättre.
Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv. Jag har sagt saker till mig själv som jag aldrig skulle säga till någon jag tycker om. Jag har varit hård mot mig själv för misstag, dåliga beslut och perioder när jag inte orkat lika mycket. Nu försöker jag istället tänka att jag gjorde så gott jag kunde med det jag visste och orkade just då.
Jag önskar att jag hade förstått hur lite andra människor faktiskt tänker på mig. Jag har oroat mig för att säga fel saker, se konstig ut, göra bort mig eller bli dömd. Men sanningen är att de flesta är fullt upptagna med sina egna liv och sina egna osäkerheter. Det är ganska befriande när man inser det.
Jag önskar att jag hade vågat säga nej tidigare. Ett nej behöver inte vara elakt. Jag behöver inte förklara mig i all oändlighet eller göra alla nöjda. Min tid och min energi är också värdefulla.
Jag önskar att jag hade förstått att vissa människor bara är menade att finnas i mitt liv under en viss period. Alla relationer behöver inte hålla för alltid för att ha varit betydelsefulla. Vissa människor lär oss något, vissa stannar länge och andra försvinner. Det gör ont ibland, men det betyder inte att relationen var meningslös.
Jag önskar att jag hade tagit fler chanser när jag var rädd. Många av de saker jag varit mest rädd för har visat sig vara mycket mindre dramatiska än jag föreställt mig. Och flera av de saker jag ångrar mest är inte sådant jag gjorde, utan sådant jag aldrig vågade göra.
Jag önskar att jag hade förstått att motivation inte alltid kommer först. Ibland måste jag börja ändå. Ta promenaden, skicka mejlet, öppna dokumentet, ringa samtalet eller göra den där lilla saken jag skjutit upp. Ofta kommer motivationen först när jag redan är igång.
Jag önskar att jag hade uppskattat de vanliga dagarna mer. Jag trodde länge att livet framför allt bestod av stora händelser, resor, framgångar och speciella ögonblick. Nu inser jag att livet till största delen är helt vanliga tisdagar. En kopp kaffe. Ett samtal med någon jag tycker om. En promenad när solen råkar komma fram. Middag hemma. Att skratta åt något löjligt.
Och kanske framför allt önskar jag att jag hade förstått att jag inte behöver ha allt uträknat.
Jag behöver inte veta exakt vem jag kommer vara om fem eller tio år. Jag behöver bara försöka fatta så bra beslut jag kan utifrån livet jag har framför mig just nu.
Det hade sparat mig en hel del oro.
Men samtidigt kanske vissa saker inte går att förstå förrän man faktiskt har levt igenom dem.