Jag har börjat tänka allt mer på vilken kultur jag egentligen släpper in i mitt liv. Inte bara vad jag tycker är bra, intressant eller bildande, utan vad olika böcker, poddar, filmer och serier faktiskt gör med mig. Hur jag känner mig efteråt. Om jag känner mig upplyft eller nedstämd, nyfiken eller utmattad, lugn eller uppjagad. För det är lätt att tänka på kultur som någonting neutralt, som om vi bara konsumerar den och sedan går vidare med våra liv. Men så upplever jag det inte. Det jag läser, lyssnar på och tittar på stannar kvar någonstans inom mig. En mörk berättelse kan följa med mig långt efter att jag har lagt ifrån mig boken. Ett starkt samtal kan få mig att tänka på samma sak i flera dagar. Men på samma sätt kan en rolig podd, en varm roman eller en riktigt bra feelgoodbok förändra hela känslan i en kväll. Jag kan gå från att vara trött och lite låg till att plötsligt sitta och skratta för mig själv. Det är egentligen ganska fantastiskt. Och ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att vi borde prata om den positiva kulturens betydelse.
Jag har ibland fått känslan av att det finns något lite skamligt i att vilja konsumera kultur som bara får mig att må bra. Som om jag borde välja det svåra framför det lättsamma, det djupa framför det roliga och det allvarliga framför det underhållande. Det är nästan som om jag behöver kunna försvara mina kulturval. Om jag läser en tung roman kan jag förklara varför den är viktig, vilka teman den behandlar och vad jag har fått ut av den. Men om jag lyssnar på feelgood-böcker kanske det räcker med att säga att jag tyckte om den och blev glad av den. Och av någon anledning känns det ibland som ett svagare argument. Men varför egentligen? Varför skulle det vara mindre värdefullt att bli glad än att bli intellektuellt utmanad? Varför skulle skratt vara mindre betydelsefullt än allvar? Jag har svårt att hitta ett bra svar på den frågan. Om en bok får mig att känna mig lite mindre ensam, om en podd får mig att skratta efter en dålig dag eller om en film får mig att känna hopp när jag behöver det, då har den faktiskt gjort någonting viktigt för mig.
Jag tror att det här behovet har blivit tydligare för mig eftersom vi lever med ett sådant enormt informationsflöde. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att leva utan möjligheten att hela tiden veta vad som händer i världen. Nyheter finns i mobilen, i datorn, på tv:n och i sociala medier. Jag kan läsa om krig, politiska konflikter, ekonomisk oro, katastrofer och mänskligt lidande när som helst på dygnet. Och även när jag inte aktivt söker upp sådant hittar det ofta fram till mig. Det är inte nödvändigtvis fel. Jag vill förstå världen och jag vill veta vad som händer. Jag tycker att det är viktigt att vara informerad och att bry sig om andra människor. Men jag har också börjat förstå att jag inte kan fylla varje ledig stund med mer information om sådant som är svårt. Någonstans måste det finnas en gräns. Jag behöver också få lägga undan världen en stund.
För mig kan en rolig podd vara ett sådant avbrott. Det kan vara nästan löjligt enkelt. Jag kanske har haft en dag då huvudet är fullt av saker som ska göras, människor jag har pratat med, beslut som ska fattas och problem som ska lösas. Jag kommer hem och känner mig mentalt trött. Då kan jag sätta på något där människor bara pratar, skämtar och har roligt. Plötsligt behöver jag inte tänka. Jag behöver inte ta ställning. Jag behöver inte förstå någonting särskilt. Jag får bara sitta där och lyssna och kanske börja skratta åt något fullständigt oviktigt. Och jag tror faktiskt att jag behöver sådana stunder mer än jag ibland vill erkänna. Det finns dagar då det sista jag behöver är ännu ett intelligent resonemang om världsläget. Det jag behöver är någon som får mig att skratta åt något dumt.
Jag tycker också att det är intressant hur lätt vi accepterar fysisk återhämtning men har svårare att acceptera mental återhämtning. Om jag tränar hårt förstår jag att kroppen behöver vila. Jag skulle aldrig tycka att det var konstigt att ta en ledig dag från träningen. Men när det gäller hjärnan kan jag ibland förvänta mig att den ska fortsätta arbeta hela tiden. Jag ska vara produktiv, läsa, lära mig nya saker, följa med i samhällsdebatten, förstå världen och helst också utvecklas som människa. Det är nästan som om även fritiden ska ha ett syfte. Men ibland vill jag inte utvecklas. Ibland vill jag bara sjunka ner i en fåtölj med en bok och försvinna in i den en stund. Jag vill inte komma ut på andra sidan med tre nya insikter om människans villkor. Jag vill bara ha haft det trevligt.
Det är något jag själv försöker bli bättre på att tillåta. Att saker får vara värdefulla för att de är sköna. Att en bok inte behöver göra mig klokare för att den ska vara värd att läsa. Att en film inte behöver förändra mitt sätt att se på världen. Att en podd inte behöver lära mig något. Ibland är det faktiskt nog att den får mig att känna mig bra. Vi har så många områden i livet där vi mäter resultat och prestation att jag tycker att kulturen borde få vara en frizon från det. Jag behöver inte optimera min läsning. Jag behöver inte maximera nyttan av varje timme jag ägnar åt en berättelse. Jag får läsa för nöjes skull. Jag får lyssna för nöjes skull. Jag får titta för nöjes skull.
Och jag tror att humor är särskilt viktig i det här sammanhanget. Jag tycker om humor just för att den kan förändra proportionerna. Ett problem som känns väldigt stort kan ibland kännas lite mindre efter ett gott skratt. Det betyder inte att problemet försvinner. Men min relation till problemet förändras. Jag får lite distans. Jag kan andas. Jag kan för en stund se det absurda i saker som annars bara känns tunga. Det finns en anledning till att människor skämtar även när livet är svårt. Humor är ett sätt att hantera tillvaron. Jag tror att vi människor behöver kunna växla mellan allvar och lekfullhet för att inte fastna i något av dem. Om jag tar allting på största möjliga allvar hela tiden blir tillvaron till slut ganska tung att bära.
Det är också därför jag tycker att roliga ljudböcker förtjänar mer respekt än de ibland får. En bok behöver inte handla om krig, sorg, död eller stora samhällsfrågor för att vara bra. Den kan handla om en människa som hamnar i pinsamma situationer, om en märklig vänskap, om kärlek, vardagsproblem eller fullständigt absurda missförstånd. Den kan få mig att känna igen mig och skratta åt sådant som jag själv upplevt. Jag tycker att det finns något väldigt fint i den sortens litteratur. Den påminner mig om att livet till stor del består av små saker. Vi pratar, missförstår varandra, blir kära, blir osams, äter middag, går till jobbet, oroar oss för konstiga saker och försöker hitta vår plats i tillvaron. Allt detta är egentligen ganska komiskt när man ser det utifrån.
Det är samma sak som jag uppskattar med feelgood. Jag vet att genren ibland avfärdas som förutsägbar. Och visst, jag vet ofta ungefär vilken känslomässig riktning berättelsen kommer att ta. Men det är också en del av poängen. När mycket i det verkliga livet är oförutsägbart kan det vara skönt att läsa om en värld där det finns en möjlighet att saker ordnar sig. Jag menar inte att jag tror att livet fungerar som i en feelgoodroman. Jag vet mycket väl att människor inte alltid får ett lyckligt slut och att problem inte alltid löser sig bara för att man vågar tro på sig själv. Men jag tror att jag ibland behöver få låna en annan människas hopp. När jag läser om någon som börjar om, hittar kärleken, får nya vänner eller upptäcker att livet kan bli bättre än hon trodde, så får jag under några timmar vistas i en värld där förändring är möjlig. Det kan faktiskt vara väldigt stärkande.
Jag tror att vi ibland blandar ihop optimism med naivitet. Om jag väljer att läsa en feelgoodbok betyder det inte att jag tror att världen är problemfri. Om jag lyssnar på en humoristisk podd betyder det inte att jag inte bryr mig om samhällsproblem. Om jag tittar på en komedi betyder det inte att jag vill blunda för verkligheten. Jag kan vara fullt medveten om allt som är svårt och samtidigt behöva något som gör mig glad. Faktum är att jag tror att det ena kan göra det andra lättare. Om jag aldrig får återhämta mig blir det också svårare för mig att hantera det allvarliga. Jag behöver pauser från det tunga för att kunna återvända till det med lite mer kraft.
Jag tänker ibland att vi har fått en ganska konstig idé om att den som konsumerar mycket mörk kultur på något sätt är mer medveten om världen. Som om lidande i sig vore ett bevis på djup. Jag har inget emot mörk kultur. Tvärtom kan jag tycka väldigt mycket om berättelser som är sorgliga, komplicerade och utmanande. Jag vill ibland bli berörd och skakad. Jag vill ibland läsa något som gör ont. Men jag vill inte att allting ska göra ont. Jag behöver kontrasten. Om varje bok jag läser, varje film jag ser och varje podd jag lyssnar på ska handla om kriser, trauma, konflikter och mänskligt mörker blir jag till slut mätt. Och när jag är mätt på mörker betyder det inte att jag har blivit mindre empatisk. Det betyder bara att jag är en människa.
Jag tror faktiskt att det är viktigt att fråga sig själv hur man vill känna sig efter sin kulturkonsumtion. Den frågan har blivit allt mer relevant för mig. Jag kan fråga mig: behöver jag mer information just nu, eller behöver jag vila? Behöver jag bli utmanad, eller behöver jag bli uppmuntrad? Behöver jag tänka mer, eller behöver jag sluta tänka för en stund? Behöver jag läsa något som väcker frågor, eller behöver jag läsa något som gör mig lugn? Det finns inget svar som är rätt varje gång. Men jag tycker om att tänka på kultur på det sättet, eftersom det gör kulturkonsumtionen mer medveten. Jag behöver inte välja den bok som anses viktigast. Jag kan välja den bok jag behöver.
Ibland tror jag att vi underskattar hur viktigt det är att känna hopp. Hopp låter lätt som något diffust och nästan lite barnsligt, men jag tycker att det är en förutsättning för att orka. Om jag inte kan föreställa mig att morgondagen kan bli bättre blir det svårt att anstränga mig för att förändra någonting. Positiva berättelser kan hjälpa mig att hålla den föreställningen levande. De säger inte nödvändigtvis att allt kommer att bli bra. De säger snarare att allt inte måste fortsätta vara precis som det är nu. Och det tycker jag är en viktig skillnad. Ibland räcker det att bli påmind om att livet kan ta en annan riktning.
Jag uppskattar också den trygghet som finns i att återvända till kultur jag redan känner. Det kan vara en gammal favoritbok eller en serie jag har sett flera gånger. Jag vet vad som kommer att hända, jag känner personerna och jag vet ungefär vilken känsla berättelsen kommer att ge mig. När verkligheten känns rörig kan det vara väldigt skönt. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag ibland väljer något jag redan känner framför något nytt och utmanande. Det handlar inte om att jag saknar nyfikenhet. Det handlar om att jag ibland behöver trygghet mer än stimulans. Jag behöver få komma till en plats där jag inte behöver anstränga mig.
Och kanske är det just det jag tycker är viktigast att säga: jag tror inte längre att jag behöver försvara behovet av lättsam kultur. Jag tycker inte att jag måste förklara varför jag vill läsa något roligt. Jag behöver inte ursäkta att jag lyssnar på en tramsig podd. Jag behöver inte låtsas att en komedi egentligen är ett viktigt samhällsverk för att den ska få finnas i mitt liv. Den får vara rolig. Det räcker. Jag får tycka om sådant som gör vardagen lite behagligare.
För vardagen är trots allt den största delen av livet. Det är inte bara de stora händelserna som räknas. Det är alla de där timmarna däremellan. Morgonen när jag dricker kaffe. Promenaden hem. Kvällen i fåtöljen. Boken jag läser innan jag somnar. Podden jag lyssnar på medan jag lagar mat. Serien jag ser när jag är för trött för att göra någonting annat. Om kulturen kan göra några av de där timmarna lite varmare, roligare eller mer meningsfulla tycker jag att det är något värt att ta på allvar.
Jag tror därför att jag vill vara mer selektiv med vad jag släpper in i mitt huvud. Inte på ett ängsligt sätt, och inte genom att undvika allt som är negativt, utan genom att komma ihåg att jag faktiskt har ett val. Bara för att något är dramatiskt betyder det inte att jag måste konsumera det. Bara för att något är viktigt betyder det inte att jag måste läsa det just i kväll. Och bara för att något är lättsamt betyder det inte att det är oviktigt.
Jag vill kunna växla mellan det svåra och det lätta. Jag vill kunna läsa en allvarlig roman och sedan något som får mig att skratta. Jag vill kunna lyssna på en dokumentär om morgonen och en fullständigt tramsig podd på kvällen. Jag vill kunna engagera mig i världen och samtidigt ibland stänga dörren om mig, sätta mig i en fåtölj och läsa om människor vars största problem är att de har blivit kära i fel person.
För jag tror inte att jag behöver mer mörker bara för att bevisa att jag ser mörkret.
Ibland behöver jag ljus.
Ibland behöver jag skratta.
Ibland behöver jag en berättelse som säger att människor trots allt kan hitta varandra, att saker kan förändras och att livet kan bli bättre än man först trodde.
Och ibland behöver jag helt enkelt en bok som är så rolig att jag sitter ensam i en fåtölj och skrattar.
Jag tycker att det är ett ganska bra sätt att använda en kväll.
