Det finns berättelser som bor i oss utan att vi riktigt minns när de flyttade in. De ligger där som ett svagt brus i bakgrunden och färgar hur vi tolkar våra liv, våra relationer och våra möjligheter. Ofta upplever vi dem inte ens som berättelser, utan som fakta. Som om de vore neutrala observationer snarare än tankar som upprepats så många gånger att de börjat kännas sanna.
En sådan tanke kan vara: ”Jag står helt still i livet.” Den kan dyka upp när man jämför sig med andra, när något går långsamt, eller när riktningen inte känns tydlig. Problemet är inte att tanken finns, utan att den får tala utan att bli ifrågasatt. Den säger inget om vad som faktiskt sker, bara om en känsla av otillräcklighet just i stunden. Ändå kan den styra beteenden, skapa passivitet och göra att man slutar se de små rörelser som trots allt pågår.
Många falska berättelser fungerar på liknande sätt. ”Alla andra har det lättare än jag.” ”Jag är sen, efter, fel ute.” ”Om jag inte lyckas nu har jag misslyckats för alltid.” De är ofta absoluta, hårda och saknar nyanser. De ignorerar sammanhang, osynliggör processer och bortser från det faktum att liv sällan utvecklas linjärt. De låter som domslut snarare än reflektioner.
Här kan det behövas ett fast handlag, inte i form av självbestraffning, utan som ett tydligt och kärleksfullt avbrott. Att säga ifrån till sig själv betyder inte att förneka känslor, utan att skilja mellan känsla och sanning. Man kan erkänna att det känns som att man står still, samtidigt som man vägrar acceptera påståendet som hela verkligheten. Det är lite som att ta någon vän i handen och säga: jag hör vad du säger, men jag tror inte på allt du just berättar för dig själv.
Att skriva ner de här tankarna kan vara ett sätt att skapa avstånd. När de hamnar på papper blir de synliga, nästan lite generade. ”Jag står helt still i livet” ser plötsligt mindre självklar ut när den står där i bläck. Bredvid kan man skriva varför den inte stämmer. Kanske har man faktiskt lärt sig något nytt det senaste året. Kanske har man avslutat något som inte fungerade, vilket i sig är en rörelse. Kanske har man hållit ut, återhämtat sig, eller tagit ansvar för något som tidigare ignorerades. Sådant syns sällan i jämförelser, men det räknas.
Samma metod kan användas för tanken ”Jag kommer alltid vara så här”. När man skriver varför den är falsk blir det tydligt hur märklig den egentligen är. Det finns inget i ett mänskligt liv som alltid är på samma sätt. Allt förändras, även det som känns fastlåst. Att se detta i skrift kan mjuka upp den inre tonen och öppna för ett mer realistiskt hopp, ett som inte bygger på plötsliga mirakel utan på långsam förskjutning.
Det kärleksfulla i att säga ifrån till sig själv ligger i intentionen. Det handlar inte om att vinna en argumentation, utan om att skydda sig från berättelser som gör livet snävare än det behöver vara. När man tränar på att identifiera dem, skriva ner dem och bemöta dem med fakta, erfarenhet och mildare tolkningar, börjar något förändras. Inte nödvändigtvis känslan direkt, men relationen till den.
Då blir tankarna inte längre härskare, utan budbärare. De får komma och gå, men de får inte längre ensamrätt på sanningen. I det utrymmet kan rörelse uppstå, ibland så stillsam att den först märks i efterhand, när man plötsligt inser att man inte längre tror lika hårt på den där gamla berättelsen. Och bara det är ett steg.
